17 år senare – Proletären FF damlag är tillbaka

PFF:s damlag på Röda Vallen.

17 år senare – Proletären FF damlag är tillbaka

Sanna, du har varit en av de stora drivkrafterna bakom att Proletären FF återigen har fått ett damlag. Den 10 september 2026 blev det verklighet när laget spelade sin första match mot Onsala.
Jag skulle vilja höra om resan, känslorna och människan bakom laget.

”Det här kommer aldrig att gå.” Tänkte du någon gång så under resan – och vad var det som fick dig att fortsätta ändå?

Ja, absolut. Det har funnits stunder när jag har undrat om vi verkligen skulle få ihop det. Att starta ett lag handlar ju inte bara om att säga att ”nu kör vi”, utan man behöver spelare som vill komma, träningar som fungerar och människor som tror på idén. I början vet man inte om det kommer två personer eller sex till nästa träning.

Då bestämde jag mig för att en sista gång göra ett försök att hitta fler tjejer. Jag gick ut med information på som många kanaler på sociala medier jag kunde komma på. Och en efter en tillkom till laget, och det pågår fortfarande.

Och jag är nog ganska envis också. Har jag väl bestämt mig för att något är värt att kämpa för så är det svårt för mig att släppa det.

Det hade gått 17 år sedan Proletären FF senast hade ett damlag som spelade match. Vad hände inom dig när du förstod att ni faktiskt skulle gå ut och spela en riktig match igen?

Det var faktiskt väldigt stort. Vi har pratat om laget, tränat och försökt bygga upp någonting under en längre tid, men en riktig match gjorde allt verkligt.

När man dessutom tänker på att det gått 17 år sedan PFF senast hade ett damlag som spelade match så blir det större än bara vi som stod där just den kvällen. Vi blev en del av föreningens historia. Det kände jag en enorm stolthet över.

Du är inte bara spelare i laget – du är också tränare och en av de personer som har dragit igång allt. Varför var det så viktigt för just dig att få tillbaka damfotbollen i Proletären FF?

Fotboll har betytt väldigt mycket för mig under stora delar av mitt liv, och jag tycker att det ska finnas en självklar plats för tjejer och kvinnor i en fotbollsförening.

För mig handlar det inte heller bara om fotboll. Ett lag kan vara en plats där man får gemenskap, vänner, trygghet och någonstans att höra hemma. PFF står för mycket mer än resultat på en fotbollsplan, och därför kändes det väldigt viktigt att även kvinnor skulle ha en självklar plats i den gemenskapen.

Och någonstans kände jag väl också: om vi vill att det ska finnas ett damlag så måste någon börja. Då får vi göra det.

Kan du ta oss tillbaka till gårdagen. Vad minns du från minuterna innan ni gick ut på planen mot Onsala? Vad tänkte du när du stod där?

Jag tror att det var en blandning av nervositet, glädje och stolthet. Självklart tänkte jag på matchen och på hur det skulle gå, men samtidigt försökte jag verkligen ta in stunden.

Jag tittade på tjejerna och tänkte ungefär: ”Vi gjorde det. Nu står vi faktiskt här.”

Resultatet var nästan sekundärt just då. Bara att vi stod där tillsammans, i PFF-tröjorna, redo att spela vår första match, var en seger i sig.

Det finns en skillnad mellan att starta ett lag på papper och att bygga en grupp människor. När kände du för första gången: ”Det här är faktiskt ett lag – på riktigt”?

Det har nog vuxit fram successivt. I början är det mycket fokus på hur många som kommer på träningen och om vi över huvud taget kommer få ihop tillräckligt många spelare.

Men sedan börjar man märka små saker. Tjejerna lär känna varandra, det börjar skämtas och pratas mer, någon hjälper någon annan och man märker att människor faktiskt längtar till nästa träning. Men när vi stod tillsammans inför den första matchen tror jag att känslan blev allra tydligast: Nu är vi inte längre ett gäng som försöker starta ett lag. Nu är vi ett lag.

Vad har tjejerna gett dig under den här resan? Har de själva förändrat din bild av vad det här laget kan bli?

Otroligt mycket. Framför allt energi och glädje. Som tränare kanske man tänker att det är jag som ska inspirera och peppa dem, men väldigt ofta är det precis tvärtom.

De har definitivt fått mig att tro ännu mer på laget. När man ser engagemanget, utvecklingen och gemenskapen börjar man också våga tänka större. Det här behöver inte bara vara ett lag som vi lyckades få ihop 2026. Det kan faktiskt vara början på någonting som finns kvar länge.

Om du fick välja ett enda ögonblick från hela resan – från den första idén fram till matchen mot Onsala – som du aldrig vill glömma, vilket skulle det vara?

Då måste jag nog välja den första matchen. Just känslan när jag såg laget samlat och insåg vad vi faktiskt hade åstadkommit.

Alla träningar, alla frågor, allt planerande och alla gånger man funderat på hur vi skulle få ihop det ledde fram till just den stunden. Efter 17 år stod Proletären FF:s damlag på planen igen. Den känslan kommer jag bära med mig länge.

Proletären FF har en historia, men nu börjar ett nytt kapitel. Vad hoppas du att det här damlaget ska betyda för föreningen – och för unga tjejer som växer upp i området?

Jag hoppas framför allt att damlaget blir en självklar och permanent del av PFF. Att vi om några år inte längre pratar om att vi ”startade om damlaget”, utan att det bara är en naturlig del av föreningen.

Och för de yngre tjejerna hoppas jag att det betyder att det finns någonting att fortsätta till. Att en tjej som börjar spela fotboll som barn kan se att det finns ett damlag i samma förening och tänka: ”Där kan jag spela en dag.”

Det är kanske det viktigaste vi kan bygga.

När du tittar framåt, vad vågar du drömma om?

Jag vågar absolut drömma om fortsatt seriespel. Men också om fler spelare, fler ledare och en verksamhet som växer underifrån.

På längre sikt skulle jag vilja se en tydlig väg från flickfotboll hela vägen upp till ett etablerat damlag. Då har vi byggt någonting som inte är beroende av några få personer, utan som kan leva vidare och utvecklas år efter år.

Och självklart vill vi vinna fotbollsmatcher också! Vi är trots allt ett fotbollslag.

Om du om tio år står bredvid planen och ser ett stort damlag från Proletären FF spela – och tänker tillbaka på den där kvällen mot Onsala den 10 september 2026 – vad hoppas du att du ska känna då?

Jag hoppas att jag känner stolthet. Och kanske nästan lite förvåning över hur något som började ganska litet kunde växa till någonting så stort.

Jag hoppas att jag kan stå där och titta på spelare som kanske inte ens vet vilka vi var som drog igång det 2026. För på ett sätt vore det det finaste kvittot av alla. Att verksamheten blivit så självklar att den inte längre är ”vårt projekt” utan en del av PFF.

Och då kommer jag nog ändå tänka tillbaka på Onsala och le och tänka: ”Det var där det började.”

Om du fick säga några ord till den Sanna som stod där innan allt började – vad skulle du säga till henne idag?

”Kör. Sluta fundera på om det kommer att gå och börja bara. Det kommer att bli jobbigt ibland och det kommer inte alltid bli som du tänkt dig. Men människorna du möter, gemenskapen ni skapar och känslan när ni till slut står där tillsammans på planen kommer att vara värd allt arbete. Och framför allt, underskatta aldrig vad några människor som verkligen vill någonting kan åstadkomma tillsammans.”

- Proletären FF